Hur var det med att bemöta andra som man själv vill bli bemött?!?!
Ibland så förstår jag mig inte på folk överhuvudtaget....
Varför kan folk inte bara tänka på hur de själva vill bli behandlade och bemötta??
Ska det vara så otroligt svårt?
Idag när jag och min älskling var på stan...(faktiskt när vi precis hade parkerat bilen) så kommer det en kvinna i Rullstol en bit upp på gatan och försöker ta sig nedåt.
Hon har väldigt smala däck på sin stol och det är skottat som ja...jag vet inte vad.
I alla fall så har hon stora svårigheter att ta sig nedför denna gata...jag går i riktning mot denna kvinna och säger: " Vänta så ska jag sparka undan lite snöklumpar så att det går lättare för dig"
Jag inser när jag står där att hon kommer inte att klara sig nedför denna backe själv eftersom att den sk. trottoaren knappt är skottad så att hjulen håller sig inom den "skottade" stigen....
Så jag frågar då henne om hon vill ha hjälp att ta sig ner till nästa gata?
"Ja tack svarar hon...det vore snällt"
Så självklart styr jag henne ned till nästa tvärgata så att hon kan känna sig säker....
För mig är det en självklarhet att hjälpa någon om man kan det...för det skulle jag vilja att andra människor gjorde mot mig om jag behövde det...
Men det som är det tragiska i denna kråksång är att innan jag kom fram till denna kvinna så var det dels människor som gick förbi henne och människor som gick framför mig...men INGEN gjorde ens en ansats till att fråga henne om hon behövde hjälp...
De som var bakom henne och gick "om" henne måste ju ha sett hur hon fick stanna och försöka få bort snöklumpar med sina fötter...
Tragiskt tycker jag....Undra hur de skulle ha tänkt om de själva satt i denna Rullstol...eller deras föräldrar, mor och far föräldrar t.ex??
Näpp nog tjötat om det nu...tycker bara att folk ska tänka till lite ibland:)
En liten trudelutt blir det ju också naturligtvis....En som passar till detta ämne tycker jag:)
Over and out gott folk....
