malindasliv

Min älskade son som fyller 18 år nästa vecka kommer inte att få spendera sin 18årsdag med sin famlij...
Han kommer att vara nere i Skåne....det känns oerhört konstigt.

Christoffer har varit på behandlingshem för narkotikamissbruk i 2 omgångar under 2009.
Han blev inskriven på ett hem den 27/1-09 och var inskriven till den 28/8-09.
Eftersom han hade sina vänner kvar i missbruk här i Ö-vik så fick han inte bo på hemmaplan...sökte skola i Sundsvall och kom in.
Så då löste soc det så att han fick bo i ett familjehem där...allt kändes bra förrutom att han inte bodde hemma med mamma förstås:(

Men drogerna kom i kapp honom även där...han tog droger några gånger och då beslutade soc om en om/nyplacering på behandlingshemmet igen.
Så den 1/12-09 skrevs han in där...fastän han inte ville det. Men han har LVU...Lagen om vård av unga...så han har inte direkt någon egen talan....

I Tisdags så skrev han ut sig själv..de kan inte hålla någon kvar mot ens vilja när det är en öppen behandling.
ÄVEN fast han har LVU...känns lite konstigt men så är det...så han har varit på "rymmen" sedan dess och idag först har polisen plockat in honom...och i morgon körs han till Lund...fattar ni hur långt bort det är???

Jag kan inte förstå att min lille älskling...min bäbis.... har kunnat bli den person han är idag.
Jag begriper det inte??
Han har alltid varit den lugna typern...inte alls framåt och störig och så som många tror att man ska vara för att bli en missbrukare.
Han har aldrig saknat kärlek...inte från mig i alla fall och det är något han är mycket väl medveten om att jag älskar honom så oerhört mycket...
Men han har alltid haft dåligt självförtroende och låg självkänsla....Jag har försökt peppa honom...att bara vara sig själv, och att intala sig själv att det här klarar du...
Men han har ju uppenbarligen saknat något som åtminstone jag inte har kunnat ge honom...den euforiska lyckan av att vara hög...

Christoffer har alltid varit "mammas pojke"...hans far och jag separerade när han var 6 månader så han har alltid bott med mig.
Han har ju naturligtvis varit hos sin pappa också...varannan helg...förrutom vissa perioder då har han inte alls varit där överhuvudtaget...

Men det har alltid varit han och jag...det är jag som har tagit de flesta beslut rörande honom och det är ju jag som alltid har funnits där när han har behövt mig och vi har alltid haft en varm och nära relation...MEN det räcker inte...jag kan inte ge honom det han behöver/vill ha i alla fall...och det gör så ont i mig.
Att se sitt eget barn välja ett liv med droger...han har ju egentligen ingen aning om vad han ger sig in i...

Tänk om jag bara kunde få honom att förstå att det finns andra saker i livet än droger som kan göra en "lycklig"...men jag vet...det måste han upptäcka själv...tyvärr:(

Men just nu så känner jag mig bara ledsen över att han ska såå långt bort som Skåne...jag är ledsen för min egen skull...ledsen för hans skull...men framförallt ledsen för hans systrars skull.
Clara saknar honom något oerhört ...likaså Alicia...hon gråter ibland när han har varit hemma och ska åka iväg igen...så undrar hon "Varför kan Chrille bara vara hemma i 2 dagar??"

Hur ont tror ni inte att det gör i ens hjärta...hur ska jag kunna förklara för henne att hennes bror har en sjukdom som kallas missbruk och därför kan han inte bo hemma med oss?
Det går ju inte...inte än:(

Nu ska jag ta och gå och försöka sova....hur det nu ska gå...tankarna bara snurrar i min hjärna just nu...
Dagens låt blir min sons favoritlåt när han var liten...han ville jämt lyssna på denna..

Jag älskar dig Christoffer oavsett...glöm aldrig det....