malindasliv

Först så hade jag tänkt att skriva om när jag träffade min man....men det har ni ju redan hört:)
Sen så tänkte jag skriva om ett annat roligt ögonblick...bland det roligaste jag har gjort faktiskt....men det väntar jag med;)

Det blir ett av de jobbigaste ögonblicken i hela mittt liv...hittills ska jag väl tillägga.

Min mamma hade varit sjuk i över 1 års tid när det första ögonblicket var.
Hon hade gått ner så otroligt i vikt och vägde bara 45 kg när jag följde med henne upp till Umeå på sjukhuset.
Jag ville följa med för att tala med läkaren om varför man inte satte in dropp eller liknande på mamma för att hon skulle gå upp i vikt...

Det mamma hade fått höra (eller tagit in) var att om hon bara gick upp i vikt så skulle hon kunna bli opererad...så vi syskon fattade inte något alls...varför la man inte då in henne på sjukhuset och såg till att hon ökade i vikt istället för att hela tiden gå ner i vikt som hon nu gjorde??

Så när det var dags att träffa läkaren så ville mamma att jag skulle följa med henne in i undersökningsrummet...de skulle kolla hjärta och lungor bl.a.....den bilden av min mamma när hon låg där på britsen...alldeles mager och bröstkorgen såg ut som att den var gigantisk i jämförelse med resten av kroppen...den var hemsk:(

Min mamma har alltid varit rund så länge jag kan minnas...hon hade lyckats gå ner jättemycket i vikt innan hon blev sjuk....men nu var det verkligen bara skinn och ben på henne.

I alla fall så när de var klar med undersökningen så var det dags för samtal innan mamma skulle bli nersövd för undersökning av limodern...där då cancern satt.
Så när vi satt där i rummet och pratade så frågar jag ju då läkaren naturligtvis...allt det vi undrade över. Framförallt då varför man inte såg till att hon gick upp i vikt om det nu var den avgörande saken till att operera bort cancertumören?

Då tittar läkaren på mig och säger" Din mammas tumör går inte att operera bort, den är 6x12cm stor och har vuxit fast i bäckenbenet. Det finns inte någon läkare som ens skulle vilja försöka operera bort den för då skulle hon förblöda"

Hon hade lika gärna kunnat slagit mig hårt,hårt i huvudet med en slägga...så fruktansvärt kändes det....att där och då få reda på att min mamma klarar inte detta...hon kommer att dö i denna sjukdom och hon är bara 52 år gammal!!!

Jag kämpade för att hålla mig stark inför mamma...samtidigt som jag bara ville bryta ihop totalt.
Operationen de hade pratat om var i njurarna...att hon skulle få dränage direkt därifrån.

Sedan när mamma sövdes...då äntligen kunde jag få bryta ihop och kunde ringa mina syskon...jag har nog aldrig känt mig så hjälplös som då i hela mitt liv.

Senare när vi stod i hissen på väg upp till vårt rum på Patienthotellet så tittar mamma på mig och säger...."Inte vara ledsen nu gumman....jag tänker inte ge upp"

Min låt för dagen är en annan "Mammalåt"...Lyssna och njut.

Kram